cathla

Det är ju på något sätt skandalöst hur dålig jag är på att uppdatera den här bloggen. Men jag antar att det speglar mitt intresse.
Jag har idag ungefär två saker jag har funderat över att ta upp.
1. Idag när jag åkte tåg mellan Sthlm och Falun så inträffar något mycket roligt. Snett framför mig sitter en ensam man, afrikanskt ursprung. Han går på i sthlm, sitter på fönsterplatsen och sneglade lite mycket på mig (fast det hör inte riktigt hit.) Där sitter han i godan ro fram till Arlanda-påstigningen. Då kommer en mamma med sin 2-åriga unge på. Mamman har tydligen bara köpt en biljett och det är meningen att ungen ska sitta i hennes knä och resa. Barnet skriker och håller på, den är väl grinig av någon oviktig anledning.
Mamman slänger upp väskan ovanför sätet och ska sätta sig ner när den afrikanska mannen börjar tala!
Han ber henne sätta sig någon annanstans. Hon svarar att hennes plats är där. Han upprepar att han gärna vill att hon sätter sig någon annanstans. Hon frågar, helt rättfärdigat, varför då. Han svarar att han inte vill ha någon skrikande unge bredvid sig hela resan. Mamman blir mycket förorättad och säger att han kan sätta sig nån annanstans isåfall vilket han också gör. Alla medpassagerare är ytterst upprörda över att någon inte skulle vilja ha en skrikande unge bredvid sig i 2 timmar.
Jag satt och smålog för mig själv och instämde till fullo med mannen. Jag vill inte ha äckliga ungar som skriker, springer omkring, försöker prata med mig och dyligt runt omkring mig när jag åker tåg.
Gud förbjude att man faktiskt säger att man inte gillar barn!

2. Jag ska börja forska. Eller ja, jag ska utföra ett experiment med mig själv. Jag kommer dock att behöva någon som är skillzad på det där med fysik och el. Eventuellt medicin också om det går åt helvete.
Jag har på senare tid upptäckt att jag är hemskt dålig på att gå upp i tid. Snooze-funktionen är bland det värsta som finns. Jag snoozar i snitt ungefär en halvtimme per dag.
Detta måste jag självklart göra något åt.
Aha, tänkte jag. Av någon anledning kom jag och tänka på Pavlov's hundar. Hela grejjen med betingning är något jag tror starkt på.
Min plan ser alltså ut som följande: Varje gång jag trycker på snoozknappen och somnar om kommer jag få en mycket obehaglig elstöt genom kroppen. Om jag däremot går upp när jag ska så händer ingenting utom att jag har gott om tid på mig på morgonen och kan äta frukost, sminka mig osv. i lugn och ro.
Detta experiment tycker jag verkar mycket givande och jag förväntar mig att det inte kommer ta så lång tid innan jag har blivit betingad att aldrig, aldrig snooza igen. Risken finns dock att jag aldrig kommer våga trycka på mittenknappen på mobilen igen men jag renonerar som så att jag nästan aldrig använder den iallafall.
Angående det eventuella behovet av medicinskt utbildad personal så är det ju bara utifall att jag skulle elstöta mig lite för mycket. Är det någon som vet hur mycket ström som är ofarligt med ändå obehagligt att leda genom kroppen? Om experimentet utfaller bra kommer jag försöka få det publicerat i Sience.

När jag kom till Falun idag slog det mig att när det är fullt med snö och strålande solsken fullkomligt älskar jag den här staden. Jag älskar den visserligen annars också men just sådanahär dagar är fantastiska.

(Jag hjälpte en blind kvinna på bussen idag också. Dagens goda gärning.)
 
På tåget läste jag även ut Förnuft och Känsla. Ack, den som fick leva under den tiden. Det är facinerande att kärleksproblem alltid verkar ha yttrat sig på samma sätt.