cathla

Först av allt vill jag uttrycka min uppskattning för de synpunkter jag har fått angående barn/SJ-incidenten.
Därför hedras ni nu med ett till inlägg!

Jag har ju självklart utvecklat min tanke angående bestraffning vid snoozning.
Jag ska även använda betingning vid min barnuppfostran! SJälvklart inser jag att alla barn skriker och att det tydligen inte finns ett lätt sätt att hantera detta på (även de mest perfekta föräldrar misslyckas ju uppenbarligen).
Alltså, betingning. Eventuellt med elchocker. Smärta är liksom mest effektivt. Kanske inte så humant.
Jag kommer då även att vara förberedd den dagen aftonbladet ringer på dörren och vill ha min kommentar hur min son/dotter, som har växt upp i ett så lyckat hem, har kunnat begå sådana bestialiska handlingar mot en annan människa. Att han/hon har kidnappat/våldtagit/torterat psykiskt och fysiskt/ mördat/rånat osv. andra människor.
Jag kommer helt enkelt skylla på SJ. Sedan blir det stor debatt, jag blir D-kändis, får vara med i Let's Dance (om äckliga Blondinbella får så kan fan jag!) och sedan glöms jag bort. Dock kommer jag alltid vara beundrad av mina vänner och min omgivning för att min son/dotter uppförde sig exemplariskt när han/hon var liten!
Jag är mycket medveten om att den formen av barnuppfostran strider mot all litteratur jag läst om psykologi och skit men vill man ha resultat får man vara beredd att offra lite.

Nu ang. SJ.
Jag undrar vart dessa familjevagnar har tagit vägen?!
När jag var liten så fanns det alltid en vagn i tåget som var en familjevagn.  Där fanns någon form av lekhörna som man kunde sätta ungarna i.
 (Att jag kommer ihåg detta så väl är på grund av att jag en gång där drog ner mina byxor för att visa en pojke att jag faktiskt var en tjej! Jag har kort hår till följd av tidiga experiment med saxen(min syster också) och han kunde självklart inte tro att en tjej kunde ha kort hår. Tji fick han. Jag behöver nu för tiden aldrig dra ner byxorna för att bevisa att jag är av kvinnligt kön)
Jag funderar på att skicka ett brev till SJ och förklara att de borde ta dessa familjevagnar i bruk igen, annars kommer de stå till svars för mina barns uppfostran.
Jag instämmer helt i Joannas kommentar om att man aldrig får vara osocial på tåg. Alltid är det nån jävel som vill prata!

Jag har även tagit upp den här barnfrågan med lite folk i Falun. Senast på en tjejkväll förra helgen. Då blev det liv i luckan vill jag lova!
En tjej instämde fullt och fast med mig. Jag gillar helt enkelt inte barn. Jag tycker de är läskiga och opålitliga.
En annan tjej blev mkt upprörd när hon hörde detta. Hur kunde vi säga så, alla barn är ju jättesöta. NEJ, det är inte gulligt med barn som kommer med andkakor och vill att man ska låtsas leka, som slår medan föräldrarna blir fantastiskt upprörda om man säger till, som vill leka med bilar i en hel jävla evighet..
Tacka vet jag djur. Om ens det.
Jag har även en teori om att när man föder barn så förder man även ut nästan all hjärnkapacitet. Hitta den förälder som man kan samtala med i 10 minuter utan att de ska pratas om vad fan ungen gjorde på dagis, vad han lärde sig säga, hur oooootroligt gulligt det är att han inte kan prata rent.
Min handledare på praktiken och den andra studenten från min klass har ungar som är typ mellan 2-4 år.
Jag kan lova er att så är så fantastiskt intressant att sitta och lyssna på deras jämförelser om ungarna. Jag är vid dessa tillfällen så fantastiskt sugen på att antingen dra upp morfin till mig själv och injicera det så fort det bara går eller hoppa ut genom ett fönster. Detta inträffar ca 5-10 ggr per dag. Inte konstigt att jag utvecklas fort på praktiken, jag tar ju alla chanser som finns att komma undan dom när de är tillsammans
(Vilket är typ konstant eftersom min kära medstudent är efterbliven och inte kan göra någonting själv. Jag sätter PVK själv medan han fortfarande behöver hjälp för att skriva en journalanteckning. RETARD!)

Erika, lägg märke till att jag mycket smak och taktfullt ignorerar din begäran.